Den får nog kallas tegelsten med sina 446 sidor,
exklusive noter, appendix, register
och fyra sidor klipp ur positiva recensioner från med-borgerlig
media.1 Jag kan inte säga att jag blev besviken. Snarare var det ungefär
vad jag hade väntat mig – en bok av och för indignerad medelklass.
Varför då lägga ner tid och pengar på att läsa den?
Jo, det är en politisk bok i så mening att den ofta omnämns
i den politiska debatten. Dessutom har den kallats antiglobaliseringsrörelsens
bibel, och bara det gör den till ett måste om man nu är intresserad
av denna rörelse. Läser man så No Logo kanske man kan få
en guidning till rörelsens politiska innehåll, åtminstone så
som den uttrycks av dess officiella och inofficiella ledare.
Globaliseringsrörelsen?
Vad är då antiglobaliseringsrörelsen, när uppstod den och
är det överhuvudtaget en rörelse?
För det första är den inte entydig utan spretar åt alla
möjliga håll, både i politiskt uttryck och i social sammansättning.
Vi har den liberala/reformistiska ledningen som står för de formulerade
programmen. Det är ofta de som tar initiativ till olika arrangemang, så
som olika internationella och nationella möten och demonstrationer, gärna
kring olika världspolitiska och -ekonomiska toppmöten. Det är
hos dem man hittar personer som Naomi Klein, något hon inte på något
sätt försöker dölja. Sedan har vi de grupper och individer
som dras med i de olika arrangemangen, och dessa är tämligen svåra
att definiera, både socialt och politiskt. Men det är ju så
att även ”vanliga” människor (dvs. människor som inte
främst kommer från de olika formella organisationerna, som inte är
författare eller journalister, som inte är kändisar, etc.) deltar,
och i och med det – uttalat eller outtalat – ger uttryck för sina intressen
och sin kritik av sakernas tillstånd. Det kan vara ungdomar från
förorterna, invandrare, arbetare som är där som ”arbetare”
och inte först och främst som fack- eller partifunktionärer.
Antiglobaliseringsrörelsen kan alltså ses som dessa olika tendenser
sammantagna, även om slagsidan trots allt är mot de förra – den
liberala/reformistiska ledningen, som inget annat söker än samförstånd
med stat och kapital och vars enda egentliga kritik är att de olika uttrycken
för kapitalismen har gått för långt.2
För det andra dök naturligtvis inte rörelsen upp helt plötsligt
en dag, utan har vuxit fram över tiden främst under de senaste åren.
En av platserna där man skulle kunna säga att ”rörelsen”
manifesterade sig för första gången är Birmingham i England
den 16 maj 1998 där ett ”Global Street Party” hade arrangerats
i samband med G8-mötet.3 Därefter har rörelsen växt mer
för varje gång, både i antal deltagare och i spaltmeter. Vi
har haft Seattle, Prag, Göteborg, Genua osv. Jag går här inte
närmare in på en analys av antiglobaliseringsrörelsen, även
om det naturligtvis hade varit angeläget, utan låter istället
boken No Logo illustrera de politiska bristerna i rörelsen, brister som
har sin grund i rörelsens sociala sammansättning.
Inga kapitalistiska problem
För Naomi Klein beror inte de problem hon tar upp i boken på kapitalismen
som sådan utan på att det ”globala ekonomiska systemet har
gått snett”4. Detta globala ekonomiska system, som hon överhuvudtaget
blott i undantagsfall kallar kapitalism, är dock inte ett system byggt
på kapitalet som ett socialt – alltså mänskligt, om än
förmedlat genom ett ting – förhållande utan istället utgörs
det av de onda storföretagen (corporations), ”själva motorn för
den globala tillväxten” och tillika ”de facto vår globala
regering”5. Dessa storföretag och deras varumärkesstrategi
kommer från en ”tillsynes harmlös idé som utvecklades
av managementteoretiker på mitten av 80-talet: att framgångsrika
storföretag först och främst måste producera varumärken
i motsats till varor (goods)”6. Produkten i sig är skulle numera
bara vara ett ”bihang”7 till varumärket. Men, som hon och
storföretagen faktiskt inser; ”om ett varumärke inte vore en
produkt, skulle det inte vara någonting”8. Produkten som bärare
av varumärket är inget annat än varans dubbla karaktär –
bruksvärde och bytesvärde – som idag dragits än mer mot sin extrem.
Men Naomi Klein nöjer sig med att konstatera detta i dess ytligaste framträdelseform
och gör inte ens någon ansats till analys. Kapitalismen är det
återigen inget fel på och ”ekonomiskt egenintresse inom business
är inget nytt”, fastslår hon nöjt, ”inte heller
i sig destruktivt” (min kursiv.). Vad som dock är nytt
är ”vidden” av ”megastorföretagens egenintresse”
9. Sedan 90-talet är det alltså varumärket som gäller
och därmed inte profitmotivet, får vi veta, vilket gjort att ”många
företag nu har lämnat produktionen helt. Istället för att
tillverka produkterna själva, i sina egna fabriker, ”sourcar”
de dem”. När jobben flyger ”utomlands” följer även
”den gammeldags idén” med, ”att en tillverkare är
ansvarig för sin egen arbetskraft”10. Där ser man. Återkommer
till denna hennes idylliska syn på hur samhället tedde sig förr.
”Befriade från produktionens kedjor” får företagen
”nyfunnen tid och pengar till att skapa en varumärkesbild ...”
11 Det är ”inte någon idé ... att vare sig tråna
efter någon mytisk varumärkesfri historia eller någon utopisk
reklamfri framtid.”12 Alltså, det är inget fel på samhället
i sig utan bara vissa ofördelaktiga yttringar och därför är
det meningslöst att söka efter alternativ.
Vad ger då Naomi Klein för recept mot de onda yttringarna? Ja, i
konsekvensens namn ges vi bara symptomdämpande, palliativ. Hon ställer
sitt hopp till de goda kapitalisterna, de ”oberoende affärerna och
restaurangerna”13, ”konstnärerna”, vilka ”måste
skyddas mot direkt stöld av deras verk sina konkurrenter och mot kommersiella
vinster utan tillstånd”14, ”aktieägaraktivister”
15 och ”etiska investeringsspecialister”16, ”kyrkogrupper
med stora investeringsportföljer”17. Även ”bekymrade
medborgare”, ”lärare som kämpar mot storföretagens
övertagande av undervisningen”18, studenter19, långhåriga
anarkister, RTS:are, ad-busters20, och arbetare i egenskap av ”aktivister”
i ”produktionen”21. Själva aktiviteten går mer eller
mindre ut på upplysning, vilket även är bokens syfte.22
Beskrivningarna ändå något
Finns det då inte något positivt med boken? Bakom all naiv upprördhet
har boken dock en styrka; den empiriska sidan, fr a beskrivningarna
av arbets- och livsvillkoren i EP-zonernas (Export Processing Zones, min anm.)
sweatshops. Något som dock inte är något nytt kapitalistiskt
fenomen, men som visar på nya tendenser i klassammansättningen med
unga, inflyttade kvinnor som utför lågkvalificerade arbetsuppgifter
till löner under existensminimum. Varumärkesstrategin, om vi nu ska
använda Naomi Kleins managementlyrik, är inget annat än ännu
ett steg i den ökade globala arbetsdelningen. Att ett (stor-) företag
outsourcar produktionen betyder inte att produktionen som sådan försvinner.
Om jobben lämnar landet, betyder det inte i sig att de försvinner,
bara att de omlokaliseras. Dessutom är inte utskeppningen av jobb något
som bara sker i ena riktningen, och dessutom omlokaliseras många jobb
inom landet, i USA i allra högsta grad, men naturligtvis även
här i Sverige23. Kapitalismen måste förstås i världsmåttstock;
vi har en världsmarknad och vi har en världshistoria. Försvinner
jobben från ett företag så beror det på rationaliseringar
och ökad utsugningsgrad. Dock delar jag inte Naomi Kleins klasslösa
moralkaka, att, ”de (EPZ, min anm.) lurar till sig jobb från Nord,
men få rättvisesinnade observatörer skulle bestrida påståendet
att när industrialiserade länder skiftar till högteknologiekonomi,
är det bara en fråga om global rättvisa att de jobb vilka vår
medelklass byggts på borde delas med länder som fortfarande förslavas
av fattigdom.”24 Eller det lika klasslösa påståendet
att ”den klassiska marxistiska uppdelningen i arbetare och ägare inte
riktig funkar i zonerna, eftersom varumärkesföretagen ... är
ovilliga att hindras av ansvaret att faktiskt äga och leda fabrikerna,
och att anställa arbetare,”25 att de ”överger sin traditionella
roll som säkra arbetsgivare”26; att det är det mest ”brutala
uttrycket för många av konsumentvaruföretagens misslyckande
att leva upp till sin traditionella roll som massarbetsgivare”27, när
de i EP-zonerna attackerar de kvinnliga arbetarnas reproduktionsrättigheter.
Och att storföretagen i och med detta håller på att ”förlora
sina naturliga allierade bland arbetarna”28. Undrar vilken sten hon
hållit sig gömd under sedan kapitalismens inmarsch på arenan?
Skrev inte Marx för 150 år sedan att, ”... ingen annanstans
är människorna så likgiltiga inför sitt arbete som i USA,
ingenstans är folk så medvetna om att deras arbetskraft alltid producerar
samma produkt, pengar, och ingen annanstans utför de de mest skilda arbeten
med samma nonchalans”?29 Det är trots allt ett upprörande
faktum att en kinesisk monteringsarbetare tjänar omkring 87 US cent, att
Nike lägger lika mycket pengar på branding som alla skoarbetarna
i Indonesien tillsammans tjänar på ett år, etc., det är
anmärkningsvärt hur varumärkena både breder ut sig i rummet
och tränger in minsta andliga por, en total kapitalisering av människans
hela sociala tillvaro. Denna upprördhet är i boken dock välgörenhetstantens
och inte arbetarens i klassolidaritet!
Hennes självkritiska reflexioner över sin college-tid, där identitetspolitiken
stod för engagemanget, är också intressanta, även för
alla oss som inte direkt kan relatera till studentlivets vedermödor. Men,
tyvärr, tar hon inte steget fullt ut och lämnar den individualiserade
och fragmentiserade idé- och livsstilsbaserade synen för en helhetsbaserad
antikapitalism. Är det månne så att intresset inte ljuger?
Våld som våld – och inget bra
I konsekvens med sin roll som representant för den vänsterliberala
filantropin förfasas hon även över (det fysiska) våldet,
oavsett vem som utövar det och i vilket syfte. Kapitalets våldsamma
utsugning av EPZ-arbetarna i Sydostasien och t ex antiglobaliseringsdemonstranternas
stenkastning mot polisen väger lika. Hennes politiska budskap ”drunknar
i ljudet av krossat glas”30, och upplysningsmissionen får sig
en törn. Istället för gatsten ska man använda ”tvättsvampar,
såpa och gummiskrapor”31, istället för bensin och sin
Zippo32 ska man ”dansa och plantera träd”33 och ”slänga
kyssar till polisen och vägarbetarna”34, vilket lär vara mer
konstruktivt än att ägna
sig åt ”fotbollshuliganism”
35. Hon gör en stor poäng av att boken är baserad på
hennes egna förstahandsinformation, och när hon inte lyckats vara
på plats, som t ex i Birmingham 16 maj 1998 på G8-mötet, strimlas
hennes idylliska bild av den så populära ”slapstickammunitionen:
vaniljpajen”36 av verklighetens gatuslagsmål med polisen där
ett antal ”up for it types” tillsammans med lokala ungdomar höll
polisen på armlängds avstånd så att hippiesarna kunde
dansa i fred.37 Även hennes omhuldade EPZ-arbetare måste göra
henne besviken då de hoppas ”att deras fabrik ska brinna ner till
grunden”38. Men deras hopp kanske ursäktas eftersom de är
så väldigt exploaterade? Hur kan man bränna barrikader
på en miljödemonstration, frågar hon sarkastiskt? Men världen
är både stor och komplicerad och de franska arbetarna (den vita medelklassen
i Nord?) eldar upp sina nedläggningshotade fabriker och häller saltsyra
i vattendragen för att tvinga till sig mer pengar och bättre villkor.39 Hon lyckas naturligtvis även översätta en EPZ-arbetares
uttalande, att möjligheterna till en ”lösning av problemen ...
finns hos arbetarna själva inne på fabrikerna”, till en slags
”fundamental rätt” för ”den internationella fackföreningsrörelsen”
att ”sitta ner och förhandla” och att detta är ett uttryck
för arbetarnas ”självbestämmande”40. Slutligen verkar
inte hennes andra skötebarn i antiglobaliseringsmotståndet ha insett
att det är ”varumärkesfetischismen”41 de är emot,
då t ex det så kallade svarta blockets kravallmode inbegriper alla
de onda märkena i Nike, Adidas, Carhart, Umbro, etc.42
Läs boken och bli upprörd. Upprörd både över Naomi
Kleins naivitet och medelklassperspektiv och hur våldsamt kapitalismen
yttrar sig idag. Men frågar du varför, söker du alternativ
och hur vi når dem får du vända dig någon annanstans.
Noter
1. Jag läste alltså en engelsk utgåva av boken, Flamingo 2001.
Citaten är hjälpligt översatta av mig och stämmer alltså
inte med Ordfronts svenska utgåva vilket även gäller sidhänvisningarna.
2. En tendens i rörelsens (halv-) officiella gren är de så kallade
antikapitalisterna, som i alla fall erkänner kapitalismen som grunden till
problemen. Här kan steg tas mot en diskussion om både alternativet
– socialismen – och vägen dit. Deras avgörande begränsning är
deras avskildhet från en verklig klassrörelse, den enda rörelse
som på allvar skulle kunna utmana ”globaliseringen”, alltså
kapitalismen, till förmån för en verklig proletär globalism,
socialismen.
3. Gatufesten var en del av en internationellt koordinerad Reclaim the Streets-fest.
4. s. 441
5. s. XXI
6. s. 3
7. s. 4
8. s. 24
9. s. 174
10. s. 197
11. s. 198
12. s. 39
13. s. 140, 158. Oberoende i förhållande till multiskedjorna men
ingalunda oberoende i förhållande till den omslutande (världs-)
marknaden.
14. s. 177
15. s. 385
16. s. 403
17. s. 327
18. s. 443
19. s. 1-446
20. s. 429. De är, för säkerhets skull, inte några ”spartanska
ludditer som är emot shopping av princip” utan ”kreativa tjugoåringar
som designar ad jams på sina Mac laptopar.”
21. s.337
22. s. XVIII
23. I fallet USA och ”jobbflytten”, se t ex riff-raff #1, 2002, Ömtåligt
välstånd? Ömtålig social fred?
24. s. 218. Då nämner hon ändå som exempel på sidan
263 att mer än 20 procent av kanadensarna lever under fattigdomsstrecket.
25. s. 226
26. s. 441
27. s. 223
28. s. 266
29. Citatet från riff-raff #1, 2002. I sin tur från AUFHEBEN #7,
1998.
30. s. 445
31. s. 445
32. s. 319
33. s. 319
34. s. 315
35. s. 318
36. s. 322
37. Class War #82, 2001, s. 11, No Good, No Use, No Class. Bekräftas även
av AUFHEBEN #10, 2002, ”Anti-Capitalism' as ideology ... and as movement?”
38. s. 269
39. Se t ex artikeln Från Cellatex till Moulinex – ett utbrott av öppet
socialt våld, av Henri Simon, 2001, på annan plats i denna tidning.
40. s. 440-441
41. s. 371
42. Vilket t ex kan illustreras av framsidan av Brand #4-2001.
Comments